Den farliga genen..

Det som fick mig att inse att jag hade haft en dålig relation till mat var för att allt jag gjorde i mitt liv kunde jag förknippa med mat. Skulle jag träffa en kompis så såg jag mest fram emot att vi skulle ut och äta eller fika, skulle jag på bio så såg jag fram emot att äta de där snacksen, skulle jag ut på promenad så var det också trevligt med lite fika på vägen, åkte man hem till någon så såg man fram emot att laga middag tillsammans och sedan mysa framför en film med en massa goda saker och så vidare… jag kan tänka mig att ni förstår det hela! 
Så mitt liv gick ut på att faktiskt unna mig dagligen..det fanns inte så mycket annat att se fram emot. Ingen struktur på det hela heller..mat var ju livet! JAG ÄLSKADE MAT på ett sjukt sätt…
Om jag spolar tillbaka lite tiden så kan jag vara ärlig och berätta att skräpmat var min grej, alltså med andra ord  visste  jag allt om alla snabbmatställen i hela Stockholm, vart det fanns bäst pommes, vart den godaste hamburgaren fanns, vilken restaurang som hade bäst såser osv   . Nästan så att jag kunde jobba som matkritiker för att jag visste mycket väl hur allt smakade och vad man kunde göra för att förbättra en beställning. Det jag fortfarande undrar är hur det kunde bli så här?
Jag är uppväxt med en mamma som lagar extremt god mat.. chilensk mat.
Chilensk mat innehåller väldigt mycket grönsaker, bönor och nyttiga saker…i alla fall det mamma brukade laga. Så jag åt väldigt bra mat under hela min uppväxt. Sedan var mamma väldigt mycket anti-snabbmat.. så jag kan knappast minnas att mamma tog mig till Mcdonals när jag var yngre eller att hon försökte få mig att längta till helgen för att köpa godis. 

Min pappa däremot är helt tvärtom.. han älskar all sorts mat, han älskar att unna sig och har inga problem alls med att lyxa till det varje dag. Bra mat, en bra vin på bordet och hela familjen ska vara samlad och umgås! Och magen bara rör sig upp och ner varje gång han skrattar ihjäl sig! – en livsnjutare med andra ord! 
Och jag tror helt ärligt att jag har fått min pappas gener…tyvärr. 

En till två månader hade passerat efter operationen och jag hade kommit fram till att jag faktiskt bär på de där ”Livsnjutar-generna* som jag måste verkligen kunna lära mig att styra!
Sakta men säkert kände jag mig mycket mer sugen på livet och framförallt blev jag nyfiken på min nya kropp..hur funkar min mage nu? Kan jag äta det där? Hur mycket kan jag äta av det där?
Det var bara att tuta och köra.. Den här gången ska inget komma i vägen för mig hade jag bestämt.
Första delmålet var avklarad och jag vägde under 100-strecket.. något som betyder ganska mycket för en person som alltid har vägt över 100 kg. WOOHO!
Kosten var ju A och O, jag hade upptäckt lite saker med min nya mage som fick mig att bli väldigt taggad på att fortsätta sköta min kost…Vad var det?

Fortsättning följer….

(Här nedanför har jag bilder som på togs under denna tid..Jag började se lite skillnad!)

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats