Jag hade förlorat något viktigt i mitt liv.

15 okt 2018 låg jag där på operationsbordet, rädd! Jag var också väldigt medveten om vilka risker jag höll på att ta och att jag kanske ,kanske inte skulle få vakna igen. (Efter att ha hört för mycket skräckhistorier)
Kl 10.30 ,samma dag låg jag på uppvaket på Vrinnevi sjukhuset..Jag vaknade av att jag höll på att kräkas,var torr i munnen och kände smärtor i hela buken. min första tanke var ” JAG ÅNGRAR DETTA” men det fanns ingen återvändo, det var ju redan gjort.
Narkosen hade inte släppt så mycket så jag var bland molnen ett tag till, men oavsett det så ville jag gärna träffa Pontus och mina tjejer och säga att jag faktiskt mådde helt ok.. framförallt kunna se de igen efter att operationen var genomförd och att allt såg bra ut än så länge.
Kunde knappast hålla ögonen öppna så det blev inte så mycket gos och snack som jag trodde att det skulle bli…Hade i alla fall vid sidan om min säng ett glas med vatten som jag ville klunka i mig men det var bara att glömma, jag var alldeles för rädd för att dricka mitt första glas med vatten.. så det tog  flera timmar för mig att få i mig vätska.
Dagen efter,åkte vi till Stockholm till min familj, där de fick hjälpa Pontus med tjejerna så jag kunde läka och fokusera på mig själv..kan säga att det var rena h*lv*t*.. jag såg hur alla kunde äta utan att behöva tänka så mycket, jag såg hur alla njöt av sin mat.. och jag bara satt där och kände att jag hade begåtts livets största misstag.
Ångesten blev större och större och jag kunde inte hålla det för mig själv längre.. jag berättade detta för Pontus och sa att jag helt enkelt  hade ångrat min operation så pass mycket att jag inte längre ville leva… något jag absolut inte skulle berätta för min familj för jag visste exakt vad jag skulle få för svar av de.. lite så här skulle det låta: ”Men varför gjorde du det då?”..och jag skulle ha svarat så här : .JAAAAAA herr JUAN, varför gjorde jag det? För att jag var trött på att vara tjock helt enkelt. inget mer med det liksom.
I två veckors tid höll det på så här…det var inte förens en månad efter operationen jag började må bättre psykiskt.
Ska jag förklara lite bättre hur jag kände så kände jag som att någon väldigt nära mig hade dött.. jag sörjde! Och visst var det så.. jag menar det som var roligast med mitt liv var att äta & unna mig för jag tyckte jag förtjänade det varje gång… Men det var slut på det numera.
Under denna tid kunde jag bearbeta mycket, jag kunde helt plötsligt förstå att jag hade haft en dålig relation till mat.. Varför var det så? Vad fick mig att inse det? 

Fortsättning följer…

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Linda bloggen "2blev4.vimedbarn.se"

    Hej
    Linda heter jag och bor i sthlm.
    Jag är gravid med tvillingar och ska föda i september:)
    Jag har dessutom för ungefär snart 6 år sedan gjort gbp. Jag kan än idag sakna att kunna slänga i mig en hel måltid bara för att det är så gott men jag påminner mig också dagligen om varför jag inte ska kunna det :). Jag tror inte många förstår hur stor livsförändring som måste ske efter en gbp. Det är ett stort beslut att använda som verktyg och jobba det får man bannemig göra både psykiskt och fysiskt. Men lyckas man så blir resultatet där efter också 🙂 !

  2. Vanessa Stellato

    Du är så stark fina du!!❤️❤️❤️ Det är så härligt att följa din resa. Så bra också att du öppnar upp dig. Ibland kan vissa saker uppfattas så enkelt på sociala medier. Men det innebär inte att det är så påriktigt.

  3. Vanessa Stellato

    Du är så stark fina du!!❤️❤️❤️ Det är så härligt att följa din resa. Så bra också att du öppnar upp dig. Ibland kan vissa saker uppfattas så enkelt på sociala medier.

stats