Jag ville inte leva..

Inombords kände jag mig som en fuskare.. en person som tog en genväg för att lyckas. En misslyckad person!
Men när jag tänker efter så förstår jag varje dag varför jag tog detta beslut.

”Jag har hela mitt liv levt i en stor förnekelse, där jag har kämpat med vikten så länge jag kan minnas.. ett starkt minne jag har från min barndom var när vi bodde i Chile och mamma satte mig på gymnastik lektioner… dels för att min bästa vän gick på det och också för att få mig att bli intresserad av sport eller liknande för mitt eget bästa.
Allt gick super bra men jag kunde inte hjula som alla andra barn i min ålder..och det var ju för att jag var för tjock men jag minns också att trots min övervikt i min unga ålder så försökte mamma göra allt i sin makt för att jag inte skulle få känna av min övervikt. Jag skulle leva precis som vilket barn som helst! Och jag tycker helt ärligt att hon lyckades ganska bra.
Nu efter flera år kan jag intyga att detta påverkade mig i vuxenlivet.. som vuxen vet jag nu att mitt självförtroende inte är det bästa pga mycket som jag har misslyckats med i mitt liv pga min övervikt!
Mina värsta åldrar som överviktig var mellan 12-15 års åldern. Det var även under denna period jag blev utsatt för mobbning som än idag följer efter mig..som än idag sitter i mig och som ibland hindrar mig från att göra saker jag alltid velat göra. 
Att ha blivit utsatt för mobbning pga min kropp gjorde min tonårstid till ett h*lv*t*e! Jag bokstavligen hatade min kropp och hade svårt att förstå att någon ens ville vara med mig. Jag vågade ej synas eller höras för att jag inte ville få kommentarer som ”Tyst nu tjockis” eller liknande. 
Minns att killarna i min klass när jag gick i årskurs 7-9 satte ett smeknamn på mig…”FA” som stod för ”FAT ASS”. Och att under tre årstid höra det varje gång man gick förbi korridoren kändes verkligen som att man ibland ville försvinna från jordklotet…Kommer aldrig heller glömma hur många gånger jag grät i duschen för att jag kände mig hemsk som hade den kroppen jag hade..jag ville helt enkelt inte leva i den kroppen jag hade då. Men detta lärde jag mig att dölja ganska bra för mina vänner och familj men sanningen visade sig alltid varje år när sommarlovet skulle börja..när man fick sina betyg.”

Det sjukaste är väl att mitt självförtroende sviker mig varje gång jag ska ge mig in på något..och tyvärr så råkar jag alltid också hamna i situationer som kanske inte direkt förstärker mitt självförtroende men det sägs att man ibland omedvetet dras till sådant som kan skada en ännu mer.
Jag brukar också vara den som ger upp innan jag ens ger mig in på något för jag vet att jag ändå inte kommer att klara av det!
Och det var det som hände på Biggest Loser…Jag hade redan gett upp innan jag ens var på slottet… för jag visste hur oduglig jag faktiskt var. Allt detta har ju bara samlats på med åren och det tar sådan tid att faktiskt bygga upp sitt självförtroende igen,
Men jag lägger oftast märke till att alltid när jag går ner lite vikt så blir mitt självförtroende lite bättre.. har alltså min övervikt påverkat mitt självförtroende sedan liten?
Jag tror automatiskt att i min hjärna så känns det som att man blir mer accepterad som individ när man har gått ner i vikt, man sticker inte ut lika mycket som när man är tjock.. och därför kan mitt självförtroende stärkas efter att ha gått ner i vikt.
Är detta bra eller dåligt?
Tyvärr så lever vi i ett samhälle där fetma inte kommer att accepteras…och det gör att i mångas ögon en ”tjockis” oftast är en misslyckad person. En person som inte orkar ta tag i sitt liv, en person som gett upp hoppet om att leva, en person som måste bara älska att äta.. men ingen försöker egentligen att ge sig in på VARFÖR en person kan komma att bli överviktig! Vad är det som egentligen orsakar detta? Är övervikt ett självskadebeteende?
Jag vet nu att övervikt är inte bara övervikt.. övervikt är så mycket mer än så.

Detta är några av sakerna jag har i bagaget och det gör att jag mer och mer kommer till insikt att min operation var rätt val just vid denna tidpunkt i mitt liv. Jag hade ju testat allt! Jag hade till och med testat att blotta mig själv i tv… och inte ens det hjälpte mig att komma ur detta.
4-5-6 månader hade passerat och nu ville jag komma på vad för kost som skulle kunna passa mig! Ska jag enbart äta hälsosamt? Jag märkte att min hjärna inte förstod skillnaden på ”’äta hälsosamt” och banta…så det jag gjorde var att googla på hälsosamt mat..Det såg både gott och lyxigt ut!  Jag gav det ett försök och jag började äta väldigt mycket bra mat.. nya smaker och upptäckte även där och då att grönsaker kunde jag äta mycket mer av och det mättade mig på ett normalt sätt.. vanligtvis brukar de flesta känna sig mätta när de känner av att en så kallad ”dumpning” är nära men målet blev nu att bli mätt utan att hamna där.
Du har ingen kontroll längre av detta.. det är din mage som bestämmer hur mycket du kan få i dig och vad för sorts mat du tål! Och det tycker jag är ganska bra.. för att när jag fick chansen att bestämma över det själv så lärde jag mig aldrig att hantera detta.

Kan en operation hjälpa mig så pass mycket? Kan en siffra få mig att må bättre? Hur tänker jag i dagens läge?

FORTSÄTTNING FÖLJER!


Här bodde jag i Chile!

 

Här gick jag i 8:an
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats